Läs om Dingtuna revyn

Vångsta minnen av Lennart Johansson

 

Långmossen 
Mitt allra första minne härrör sig från auktionen från Långmossen ägd av Vilhelm Andersson
. Ett mycket fattigt hem, där lösöret från auktionen inbringade 1 500:- och själva stället 5 000:- som Fritz Lindqvist på Eriksberg köpte.

Fritz Lindqvist med familj kom från Skästa i Lillhärad. Fritz var en makalös människa att kunna arbeta i skogen, han högg 6-7 kubikmeter ved om dagen. Och när det gällde att skära med lie, så utförde han ledigt två mans arbete under tiden av en man arbete.

 

Rosenlund

Hilda och Henning Eriksson mistade ett av sina barn. Sonen Bror avled endast 28år gammal. Vad jag minns bäst och som berörde mig av att man efter begravningen dansade hemma på gårdsplanen.

 

Norrgården

Judit och Theodor Vickholm samt tre söner, Erik, Gustav och Olle. Theodor arbetade som polis i Storvik, men blev sedan bonde på Norrgården. Sonen Erik tog värvning till Norrlands Dragoner, där han utbildades till hovslagare och lärde sig att rida. Erik blev en duktig hovslagare och ingen trilsk häst var för svår för honom. Erik drev häståkeri i Västerås på 40-talet och hade fem körhästar. Vi barn i byn hjälpte Vickholm med höbärgning. När arbetsdagen var slut ställde vi oss på led och avlönades efter ålder. Den äldste fick en krona och den yngste 25 öre.

Vickholm  var av naturen en mycket stark man. Jag minns hur han åkte till skogen under vintern, för att lasta och köra timmer med häst och kälke, iklädd en galosch fastbunden med ett snöre om vristen.

Han hade ett stående uttryck som var "Nota bene" som betyder märk väl.

Ett gemensamt arbete var att rensa bäcken och jag minns att Vickholmgick barfota och grävde i bäcken.

Han spelade fiol, och var duktig att borra sten för hand, där han utan problem kunde slå lika bra med väster som höger hand. Han var mycket sträng mot sina pojkar.

Judit Vickholm  avled efter sviterna i en snöstorm då hon förfrös sig.

 

Granelund

Min gamle söndagsskolelärareEvald Granathmed hustru Ottiliaoch sönerna Erikoch Eskil .

Familjen Granath var Missionsvänner därav Missionshusets tillkomst. Evald var en riktig Guds man med bara goda tanka om alla här i byn.

En sommar söndag var vi alla nerbjudna till Granaths på fest. Vi barn lekte i backen och föräldrarna drack kaffe och pratade.

Själv satt Granath på en stor sten och spelade på sitt Magderburgerspel .

Ottilia Granath var alltid hjälpsam med svepning vid dödsfall i byn.

Hästen Blacken som var en korsning mellan Fjording och Nordsvensk var en riktig morsking ibland.  När Evald skulle till Kvarnen och mala så passade Blacken på medans Evald hämtade säcken med säd, hästen satt av i väg utför backen med lasset rätt ner i bäcken, så Evald fick en massa arbete med att reda upp oredan. Då Evald var en så god och snäll man så var den värsta uppsträckning för Blacken han kunde tänka sig var att kalla hästen "Din Kanaljer".

Vid Missionshuset hölls Julotta och Söndagsskolefester och lokalen var alltid fullsatt.

Utanför Missionshuset finns en stor sten, en så kallad "rullsten". Granath berättade att det gick att rubba stenen med ett järnspett, trots den enorma vikten på närmare 8 ton.

Utefter vägen vid Granaths ligger en sten där det har huggits in S.O.S och mittemot står en tall flera hundra år gammal.

Granath var en lugn och stillsam man som arbetade metodiskt.

En av hans favoritsysselsättningar var att mata tröskverket

 

Olycksåret 1937-40 när Andelsslakteriet startades, då skulle alla i byn gå med för att i utbyte få låna tjur och att få tröskat på hösten. Om man nekade till medlemskap fick man ordna med tjur och tröskverk på annat sätt. Min far Martin skaffade en tjur. Och Martin och Sven Pettersson köpte ett tröskverk ihop. De som inte gick med i andelsslakteriet fick på så sätt hjälp med både tjur och tröskning av Martin och Sven. Innan olycksåret hade sämjan i byn varit god, men efter Andelsslakteriets bildande delades byn i två läger och osämja uppstod. Grannar blev oförskämda mot varandra och hade detta skett i dag så är jag övertygad om att min far Martin hade blitt skjuten.

 

Hasselbacken

Familjen Hildur och Elis Ekberg med nio barn kom till byn.

Denna duktiga familj, började sitt liv i Vångsta med två tomma händer. Men med idogt arbete utvecklades Hasselbacken till en praktgård, likt en lustgård med en prunkande trädgård full av blommor. Hildur var en mycket duktig kvinna som dessutom var klok och vis.

Elis började köra timmer i skogen i trakten av Kloten. Köpte därför en unghäst som han lärde upp till en väldig arbetshäst. Sina timmerkälkar med skoning och allt tillverkade Elis själv.

Familjen Ekberg byggde upp Hasselbacken från grunden

Ladugården murades med cementsten som man tillverkade hemma, likaså att smidesarbete. Skidor tillverkades även de hemma på gården, ja man tillverkade det mesta hemma på gården. Det var nog också nödvändigt när man tänker på hur man började med två tomma händer, men med arbetsglädje och initiativförmåga.

Alla barn och barnbarn blev duktiga samhällsmedborgare.

Tiden på Hasselbacken gick och när Elis trotjänare till häst hade nått sin ålders höst och skulle förpassas till "de grönare ängarna" så var det Martin som hjälpte honom över. Man kan förstå att det är svårt att göra sig av med en vän och arbetskamrat. Då grät Elis Ekberg.

Ett hängträ som tillverkades av Ekberg finns här än i dag på min gård.

Ekbergs bedrev även torghandel.  En naturälskande familj som vid bärtider plockade av skogens gåvor. Man band kransar och tillverkade kvastar som salufördes på Västerås torg.

Familjen Ekberg hade både kor och smådjur. En dag när Hildur var själv hemma blev en ko sjuk i trumsjuka, hon hade förätit sig. Hildur, den modiga kvinnan tog en kniv och gjorde ett hål i magen på kon och räddade på så sätt kons liv. Beundransvärt.

Martin, min far och Elis köpte en s.k. "epa-traktor" ihop, en omgjord lastbil. Men det var nog ingen bra affär för den var för det mesta trasig.

Elis gick ur tiden 1955 och Hildur 1972.  Hasselbacken såldes sedan till Kommunen.

 

Stora Grindbo

Gustav och Svea Vester med barnen Anna och Karl köpte Stora Grindbo år xxxx, och bedrev lantbruk med djurskötsel. Gustav var även utbildad rörmokare, och utförde allt rörmokeriarbete i vår nya fastighet 1950.

Sonen Karl omkom i en svår trafikolycka här i byn.

 

Erikslund

Familjen Emma och Johan Eriksson Erikslund.

Emma och Johan hade flera barn varav sonen Martin arbetade hemma på gården. Kor och smådjur fanns. Martin var en mästare på att plöja fint med hästar. Och duktig musiker på dragspel. Han komponerade mellan 500-600 låtar.

 

Rosenlund

Henning Eriksson Rosenlund var bror till Johan Eriksson Erikslund

 

Krondal

Einar Pettersson med fru hade kor och smådjur. Pettersson åkte med cykel och transportkärra till Dingtuna kvarn många gånger. Lasten bestod i två säckar säd. Einar var kunnig på många områden och hjälpte oss alla i byn.

I dag 1999 är ägaren av Krondal Ivan Magnusson, en stor kulturell samlare av lantbruksredskap

 

Nyborg

Här i byn slogs många småbruk ihop till större enheter. Detta skedde under åren 1935-40.

Det ställe jag äger består ursprungligen av fem småbruk.  Då gårdarnas areal utökades blev följden att man på sina ställen behövde två stycken hästar.

Militären hade så kallade Ackordshästar som lantbrukare fick ha gratis mot att man stod som fodervärd. Dessa hästar kallades in för repövningar då och då. När hästen nått en ålder av 16 år övergick hästen i fodervärdens ägo. Här i byn fanns ca 5 ackordshästar. Jag minns särskilt en av de hästarna som Lindqvist var fodervärd för.

 

La Rose

På Handelsträdgården La Rose bodde på trettitalet en familj Johansson med barn. Man hade också en häst. Denna Fjordhäst avlivade min far då den var 42 år gammal. Den gamla trotjänaren var då helt tandlös.

 

Åren 1925-35 bodde en trädgårdsmästare Lagerström på stället och det var han som namngav Handelsträdgården La Rose. Produkterna som producerades på La Rose försåldes på torget i Västerås. Lagerströms jordgubbsland var eftertraktat av byns ungdomar. För att få ha sina jordgubbar i fred var han tvungen att skaffa en vakthund. Dessvärre hjälpte inte ens en vakthund. Den blev skjuten!

År 1935 Sålde Lagerström La Rose till Hulda och Manne Larsson som fortsatte att bedriva rörelsen. Familjen Larsson hade fem barn varav tre flickor och två pojkar som blev mina skol- och lekkamrater. De bodde kvar i Vångsta fram till 40-talet.

 

Storgården

Vångsta Storgård ägdes av Fanny och Albert Hedmark samt två döttrar och två söner. Där föddes även mina kusiner Torsten och Kurt Hedmark, som jag har mycken glädje av.

Året 1941 gjorde Hedmark auktion på sitt lösöre och sina djur och flyttade till Skerike Lantbruket såldes till Elin och Gunnar Avelin samt fyra barn, två döttrar och två söner.

De drev upp en stor kreatursstam samt hästar. Vill gärna skriva några rader om den svarta hingsten Svarten av rasen Bergsardenner, en ovanlig stark och oöm häst som jag beundrade mycket.

Gården övertogs sedan av dottern Gunborg och Bengt Eriksson som bedrev grisfarm, och byggde stora stallar för ändamålet.

 

Barklundstorp

Barklundstorp där bor familjen Kohlin, Alice och Einar samt bror Erik.

Deras farfar var smed och hade en liten smedja intill diket som rinner i tomtgränsen. I mina tidiga barnaår, jag var kanske 4-5 år och jag fick åka häst och vagn med min farfar till Kohlin, vi hade med ett vagnshjul som skulle åtgärdas. Det

var en sann upplevelse som sitter kvar i minnet.

 

Nyborg

Som barn lekte jag "köra häst", då fick jag låna några bockar av farfar som jag selade på och låtsaskörde med. Jag har ännu kvar ett par små kälkar som jag fick av en smed i Munktorp. Då vi var små lekte mina kamrater och jag med dem och vi byttes om att vara häst.

Min bror Bertil och jag är födda här på Nyborg 1926 och 1928. Min bror var duktig i skolan så hans lärare Sandvall hjälpte till så Bertil fick börja studera vid Läroverket i Västerås. Han tog studenten 1946. Har sedan haft olika arbetsuppgifter fram till pensionen. Bertil och hans hustru Margit bosatta i Uppsala. Min bror och jag hade så olika intressen. Jag ville hålla på med djur och lantbruk. Vår mor Märta led av sjukdom och avled endast 49 år gammal, detta var 1954.

Därefter fortsatte far och jag arbetet på gården i 12 år fram till 1966. Sedan dess har jag varit ensam, men har haft god hjälp av grannar.

 

När andra världskriget började 1939 då Sovjet anföll Finland blev det en oreda även här i Sverige. Alla värnpliktiga kallades in, även min far Martin, även hästar blev inkallade. Många varor ransonerades, ja nästan allt. Livsmedel, bensin, bildäck, cykeldäck och gummistövlar är några av de varor jag minns som krävde ransoneringskort för att kunna köpa.

Många här från Sverige begav sig frivilligt över till Finland. Från Vångsta åkte Hildor Ekberg, Hasselbacken samt Erik och John Hedmark från Storgården. Många finska barn kom hit som flyktingar. I skolan satt jag ihop med en flyktingpojke.

På traktorer och bilar monterades gengasaggregat som eldades med ved eller kol. Vi hade en gammal Fordson traktor vars gengasaggregat eldades med ved. Vi var svarta som sotare alla vis körde dessa "eldade" fordon. Av fordonsparken var ungefär hälften hästkrafter.

Pojkarna som frivilligt ställde upp för Finland i kriget kom helskinnade hem.

 

Åren 1939, 40 och 41 var stränga vintrar med mycket snö, somrarna var torra och det gav dåligt med foder till husdjuren, så man tog reda på allt, såsom vass, löv, asp som torkades för vinterbehovet. Sedan fick man köpa från Arosbygden cellulosa, malen trämassa i säckar, för att göra djurfodret lite smakligare fick djuren melass på. vi fick även ge korna tallris, som jag själv var med att samla in.

I Råby gård i Dingtuna fick vi köpa halm, men den var så dålig.

Hitlertyskland höll på att erövra hela Europa. England försvarade sin kust genom att sätta upp s.k. spärrballonger, fastsatta med linor i marken. Syftet var att främmande flygplan skulle köra in i dessa linor och fastna. När höststormarna härjade slet sig dessa ballonger med linor och allt, och kom farande över norra Europa. En av dessa ballonger kom farande över våra marker. Ett potatisårder stod i landet som en av linorna fick tag i och drog med sig årdret ett stycke, men som tur var så släppte det, för annars hade våra elledningar följt med också. Ballongen fortsatt mot Skultuna där man fick hejd på den