Läs om Dingtuna revyn

 

Stockholm – Westerås- Bergslagens Jernvägar

Stockholm – Westerås- Bergslagens Jernvägar hette det järnvägsbolag som trafikerade Stockholm – Köping samt ett antal andra linjer i Mälardalen och delar av bergslagen. S.W.B., som bolaget kallades i dagligt tal, ägdes av kommunala och privata intressen. I dess linjenät ingick aven linjer som  t.ex Kolbäck – Ramnäs – Fagersta – Ludvika – Vansbro och Sala – Tillberga.
Bandelen Tillberga – Köping, kunde som bolagets först färdigställda, öppnas för trafik 7 dec 1875. Genom järnvägen  Sala – Tillberga, ej i S.W.B. aäo fran början, kunde de första tågen framföras  Sala – Tillberga – Västeras – Dingtuna – Köping  och vidare till Örebro, som Iångt tidigare erhållit järnväg.
Tågen som under den allra första tiden trafikerade Västeras – Köping, bestod av Köping – Hultbanans rullande materiel. S.W.B. lok och vagnpark hade ej blivit besiktigad och fick därför ej i gå i  trafik ännu.
S.W.B existerade som enskilt bolag till 1 juli 1944. Efter ett statligt bolagsår, till den 1 juli 1945, övertog Statens Järnvägar driften av S.W.B linjenät. En del linjer har lagts ner, medan andra har utvecklats och blivit av stor betydelse för bl.a SJ och Västmanlands Lokaltrafik.
Ja, det var lite kort om det järnvägsbolag som genom sin framsynthet att anlägga en järnväg genom Dingtuna socken, bidragit till utvecklande av bygden.

Vykort från 1900-1904. På bilden syns ett av S.W.B L-lok som tillverkades av Sharp, Stewart & Co Ltd i Manchester år 1900. Som synes på den här bilden fanns vid den här tiden endast två spår. Då möten förekom ytterst sparsamt , fick sidospåret även tjäna som lastspår. Så småningom anlades ett tredje spår, varvid magasinet och lastkajen fick flyttas ett stycke tillvänster. När detta hände är dock obekannt.  

Lite om stationen och järnvägen de första åren.

Stationens historia börjar den 12 juni 1874. Då föreslogs i ett Nådigt brev att stationer skulle byggas i Tillberga, Västeras, Dingtuna, Kolbäck, Munktorp och Köping. Då hade banbygget pågått redan drygt ett år och skenläggningen var klar förbi Dingtuna under våren 1874. Mot slutet av året var hela sträckan Köping – Tillberga skenlagd.
I en berättelse angående avslutade arbeten, daterad 28 maj 1875, nämns att sidospår och växlar ar utlagda, bl.a i Dingtuna. De är i längd så de skulle räcka till för trafiken de närmaste åren.
Därmed hade önskemålen i det Nådiga brevet från 1874 om var banans stationer skulle ligga, tagits i beaktande.
Senast vid årsskiftet 1874-75, var även telegrafledning klar mellan Tillberga och Koping.
Vid en besiktning längs banan i november 1875 var inte Dingtuna nuvarande stationshus byggt, inte heller de definitiva på de andra orterna. I Dingtuna, samt även i Tillberga, Västeras, Kolbäck och Munktorp fungerade provisoriska lösningar. I Köping  upplät Köping – Hult-banan tillfälliga lokaler for S.W.B. I besiktningsprotokollet berättas aven att de provisoriska anordningarna bestod av expeditionsrum, godsmagasin samt avträde. Protokollet berättar aven ordagrant att ”alla dessa byggnader hvar för sig äro visserligen af’särdeles enkel beskaffenhet, men dock ändamålsenliga och för trafikens behov tillsvidare fullt nöjaktiga”. Hur dessa tillfälliga byggnader såg ut, finns tyvärr ej dokumenterat.
I juli 1876, konstaterades att de provisoriska stationsbyggnaderna har fungerat bra och att de blivande stationshusen, alla av trä, är under uppförande, utom vid Kolbäck och Köping. Där uppfördes de lite senare i samarbete med de angränsande järnvägsbolagen på respektive ort.
Vårt stationshus stod färdigt lagom till den högtidliga invigningen av S.W.B. den 12 december 1876, efter en byggtid på cirka fyra månader.
Järnvägens ankomst och stationens läge betydde mycket för samhällets utveckling. Före järnvägens tid, fanns i det som nu är Dingtuna stationssamhälle endast ett fåtal hus. Stationshuset är nu den äldsta byggnaden i den centrala delen av samhället.
Som nämnts, så var de första byggnaderna av enkelt slag. De nya såg även de lite enkla ut till en början. En reporter från nu nedlagda Köpings Tidning skrev vid invigningen att stationshusen såg lite ”tarfliga” ut. Åtminstone här i Dingtuna, kan bekräftas att så var fallet. De liggande timmerstockarna lyste nämligen helt bara, sa när som den rödfärg de täcktes med. Knutarna målades dock vita.
Ja, så stod vårt stationshus fram till 1887 då det fick sin ytterpanel påspikad. Den panel som huset har än i dag.

1914  

Stationsföreståndare

Den förste stationsföreståndaren var Maximilian Innocentius Riche. Han kom till Dingtuna på hösten 1875 och kunde den 18 november ta sin arbetsplats i besittning. Som tidigare nämnts, ett provisorium som användes under ett år.
Riche kom till Dingtuna som ungkarl, men gifter sig 1885 med Alma Bergmark och får så småningom fem barn. Riche tjänade stationen fram till arsskiftet 1905-06 då han avgick med pension.
Riche följdes sedan av åtta stationsföreståndare innan stationen lades ner. Dessa var:
 

 

 

M. Holtz                             1907 – 1909

C.G Bovin                           1909 – 1928

A. Fälting                            1929 – 1945

K.V. Widen                         1945 – 1946

E.V. Pettersson                    1946 – 1948

E.H. Ågren                           1949 – 1963

E.H. Eriksson                        1963 – 1966

G.T. Gellerstedt                   1966 – 1975

En av de mer kända av dem alla torde Carl Gustav Bovin vara. En av bans döttrar, Greta, kom sedermera att under många år förestå postkontoret i Dingtuna. Hon kom allmänt att kallas ”Post-Greta”.

 

Neddragning och nedläggning.

Ju mer bilen blev var mans egendom minskade tågresandet och därmed lönsamheten. Så blev fallet även i Dingtuna. Vid övergång till sommartidtabellen den 22 maj 1966, upphörde persontrafiken. Busstrafik fick ta över mellan Köping och Västeras.
Personalen på stationen blev inte utan arbetsuppgifter för det. Men de minskade hela tiden. Vid årsskiftet 1968-69 upphörde den kvarvarande biljettförsäljningen, vid årsskiftet 1970-71 nedlades styckegodstrafiken och vid halvårsskiftet 1973 var vagnslasttrafikens saga all. 
Ar 1973 började de pågående ombyggnadsarbetena för den kommande fjärrstyrningen av järnvägen att markas ordentligt. Ett ställverkshus uppfördes och kopplades in den 5 juli. För den lokala driften av stationen manövrerade stationsföreståndaren och hans medhjälpare ställverket manuellt.

Som synes av ovanstående, miste Dingtuna alltmer sin betydelse som riktig, bemannad, station. Men ännu var här tjänstgörande personal i tjänst en stor del av dygnet. Stationen var en betydelsefull mötesstation på sträckan Västeras – Kolbäck. Den 27 oktober 1975 förlorade dock stationshuset sin betydelse for tågföringen. Om man medräknar tiden i det provisoriska huset, fick inte Dingtuna uppleva 100 år som bemannad station. Det fattades tre veckor….

Den siste stationsföreståndaren Torsten Gellerstedt. Foto 1972.

 

 

 

Dingtuna-Lillhärad Sockengille tar över.

SJ lämnade stationshuset och ville riva, men inom Sockengillet väcktes tanken på ett bevarande. Dels var stationen i så gott som originalskick och dels utgör stationen den sista samlande symbolen för det gamla bondesamhället Dingtuna. Stationen med tillhörande postkontor var bygdens centrum och däromkring samlades sa småningom mejeri, lanthandel, kvarn och en telestation.
Efter tre års förhandlande mellan SJ, Västeras kommun och Sockengillet, kunde SJ och Sockengillet, sedan kommunen av olika skäl dragit sig ur, enas om ett lämpligt kontrakt för övertagande.
Pa försommaren 1978 gavs klartecken att upprustning kunde börja. Härmed är det enda i sä gott som i originalskick kvarvarande stationshuset längs järnvägen Stockholm – Köping bevarat åt eftervärlden.

Stationshusets färger och andra detaljer.

Några ord om vårt stationshus färgsättning genom det gångna dryga seklet.

1876—1887 Röda väggar och vita knutar. Målat direkt på det liggande timret

1887—1910 Gula väggar och bruna knutar, foder och andra detaljer.

1910—1947 Rödbruna väggar och vita knutar, foder och andra detaljer.

1947 — 1978 Vitt, även på knutar, foder och andra detaljer. Varför denna enhetlighet? Det var SJ som några år efter övertagandet förenklade målningen, inte bara på vårt stationshus, utan även på andra stationshus Iängs f.d. S.W.B.

1978 –           Gula väggar och bruna knutar, foder och andra detaljer. Ungefär som 1887 års färgsättning.

Några genomgripande förändringar av vart stationshus har ej skett sedan 1887. Noterbart är dock att övervåningens fönster på den östra gaveln tidigt byttes ut mot det nuvarande större, samt att de ursprungliga dubbla väntsalsdörrarna har ersatts med ett par identiska, fast något lägre.
Interiört har endast väntsalen moderniserats. Den påspikade masoniten i tak och på väggar uppsattes 1950. Biljettluckan blev även den av modernare snitt.
Fasadens bevingade stationsur är tillverkat 1898 av urmakare Tornberg i Stockholm. Detta ur, identiskt med stationens äldsta, erhåller sin drivkraft genom en axel från ett centralur uppsatt i väntsalen. Uret har tidigare suttit på Orresta station, numera riven.
Vevställverket framför stationshuset har tidigare gjort tjänst vid Rosshyttan station, som är belägen längs linjen Sala –Krylbo.

Sockengillet har ytterligare två byggnader inom stationsområdet • på. sitt bevarandeprogram. Det är dels tvättstugan och dels godsmagasinet.
Den lilla röda byggnaden väster om stationshuset är den tvättstugan för de järnvägsanställda i samhället. Den uppfördes 1883 på andra sidan spåren mitt emot stationshuset. År 1981 påbörjades arbetet med att plocka ner byggnaden och flytta der till den nya platsen. Efter ett omfattande invändigt ombyggnadsarbete, stod huset helt klart 1984 och inrymmer sedan dess Sockengillets museum for mindre föremål.
Godsmagasinet uppfördes likaledes 1883 och inrymmer även det museala ting. De är av det lite större slaget, som exempelvis jordbruksredskap.

Till sist, några avslutande korta fakta:

År 1990         I december påbörjas arbetet med att förnya järnväger  Stockholm – Köping – Örebro.

1991              8 oktober spelar Svensk Filmindustri in scener till Astrid Lindgrens Lotta på Bråkmakargatan.

1992              blir det pågående järnvägsbygget märkbart i Dingtuna. Stationsområdet förvandlas till byggarbetsplats.

1993              Sista tågmötet på det gamla sidospåret äger rum 28 juni. I november står den nya dubbelspåriga järnvägen klar på sträckan Västeras – Kolbäck,

1995              får Dingtuna åter järnvägsförbindelser med omvärlden. Den 19 november står ett nytt stationsläge klart cirka 150 meter väster om den gamla stationen.

Sockengillet köper stationen

Även om Sockengillet 1978, som nämnts, fick möjlighet att övertaga stationsområdet med stationshus, tvättstuga och godsmagasin, sa har det aldrig ägt detta. Det har bara disponerat hus och mark. Som ”hyra” för detta så har Sockengillet stått för allt underhåll.
Ar 2002 förändrades situationen. Fastighetsägaren, Jernhusen ville sälja. Till Sockengillet, eller till någon annan? Hur få : ihop till begärd köpeskilling? Allt ordnade sig. Sparbanksstiftelsen ställde välvilligt erforderligt kapital till förfogande
Den 2 September 2003 kunde så Sockengillet underteckna ett köpeavtal. Därmed är Dingtuna unika stationshus räddat på riktigt, till glädje for sockenbor och alla som reser igenom eller besöker Dingtuna.

Sammanställt av Thomas Walldow i augusti 1999 med tillägg i januari 2004.