Läs om Dingtuna revyn

Avskrift av VLT artikel Lördagen 3 februari 1973.
Journalist och författare till artikeln är pseudonymen "PEREGRINUS". (Gösta Sandvall.)

Marianne Mörners bakteriekultur hemligheten med Stockumla-osten

Stockumla i Dingtuna- anrik herrgård med berömd ost.

Mälardalen är rikt begåvad med slott och herresäten som kan berätta sällsamma ting om gammal kultur, levandegöra våra förfäders livssituation och ge perspektiv åt vår generation, åt den enskildes roll i "utvecklingen". En sådan gård med historia är Stockumla gård i Dingtuna, ett av de objekt som Dingtuna Hembygdscirkel  forskat i och studerat. Här följer ett reportage från den intressanta gårdsmiljön. Där Västerås kommun nu för spiran efter en av de många miljonaffärer kommunen gjort med gårdsägare i Dingtuna.

Ordet Stockumla har figurerat i pressen tidigare. Man vet inte hur man ska stava till det. Signaturen
 I, Hw i VLT använder i en artikel från 1965 konsekvent ordet Stockkumla, alltså med två (tre) k. Alla lärare vid Stockumla numera nedlagda skola har lärt sina elever att skriva Stockumla utom vid avstavning, då ordet uppdelas i sina sammansättningsdelar: Stock-kumla. Så skriver jag också. Om man tänker på norska, där k-ljud inte tecknas med c, skulle ordet alltså se ut så här enl. I, Hw: Stockkumla.  Men jag är stockonservativ och skriver hackorv och inte hakkorv. Antagligen kommer det insändare, som säger att jag har fel, men det kan inte hjälpas. Vi skriver Stockumla ändå i Dingtuna. (Se f.ö. bilden av omslaget till Stiltonosten från Stockumla.)

Om vi börjar Stockumla gårds historia med 1800-talet ägdes gården i början av århundradet av brukspatronen och bergsrådet Johan Magnus Schenström. Han ägde också Ramnäs bruk, men hade Stockumla som sommarställe ungefär som biskopen i Västerås hade Dingtuna kyrka som prebene. Schenström ivrade för fortbildningen åt alla i Dingtuna, fattiga såväl som rika. Han erbjöd sig att ensam, av egna medel avlöna en skolmästare och erhöll biskopens tillåtelse och välsignelse tillföretaget. Men sockenstämman i Dingtuna var kallsinnig mot Schenström, avvisade hans generösa förslag och sjönk tillbaka i matrialistisk ro. Detta hände omkring 1815.

Brukspatroner jagade.
Stockumla var omtyckt som jaktställe för bruksherrarna i Bergslagen, och mången älg har fått bita i gräset i skogarna kring gården. Betecknande är att under den utställning "Leva med naturen" som under december och januari visas på Västerås slott, har viltvårdsexkursioner anordnats på Stockumla gård. Traditionen går vidare.
I mitten av 1800-talet kom Stockumla i släkten Casparssons ägo, och gården utvecklades till ett mönsterjordbruk. Casparsson var liksom Schenström intresserad av fortbildning. Ännu finns i Västerås kommun den Casparssonska  premiefonden "till fattiga skol barns beklädnad och bespisning" i Dingtuna. Mot slutet av 1800-talet kom släkten Mörner till gården, först Marianne Mörner som ägare och sedan Mörnerska släktföreningen under Riddarhusets förvaltning.
Vi är nu inne i modern tid. När släkten Mörner drog bort från bygden arrenderades jordbruket till Stockumla lantbruksaktiebolag, tecknat av dir. Georg Torstensson på Råby och lantbr. Paul Larsson i Vendle. Det var meningen att hushållningssällskapet skulle kopplas in och Stockumla skulle bli en försöksgård, men därav blev intet. År 1965 förvärvade Västerås stad (kommun) gården för 1,25 miljoner kronor, en nätt summa  i förhållande till andra gårdköp i Dingtuna: Råby, Torp och Froby. Vi äger nu alla den gamla fina herrgården, ett kollektiv i demokratins namn.

Stockumla är känt i Sverige o. ute i världen för sin stilltonost, den s.k. Stockumla-osten. Den är helt förbunden med fröken Marianne Mörner, som hade receptet på tillverkningen och hemligheten med bakteriekulturen under den långa lagringsperioden i jordkällarna på Stockumla. Fröken Mörner tog hemligheten med Stockumlaosten med sig i graven. Mjökcentralen har visserligen försökt att ta upp tillverkningen av Stockumla-ost, men den ost som MC saluför är helt annat än den äkta Stockumlaosten. Det säger de som smakat på. Dock kan det hända att det kommer bilar långtifrån till Stockumla än idag och frågar efter "osten" - över 40 år efter det tillverkningen upphört.

När Hembygdscirkeln vid sin sista sammankomst före jul tog upp Stockumla-osten igen, kom en av cirkelns mest aktiva medlemmar med en sensation. Distriktsköterskan Märta Abrahamsson hade med sig en tjock bok, skriven av hennes mor, som var mejerska. Alla spärrade upp ögonen när syster Märta meddelade: Jag har receptet till Stockumla-osten i den här boken. Och så läste "Syster" med högan röst om hur man tillverkar stilltonost av märket Stockumla. Stämningen blev komprimerad hos forskarna i Bullsta hönshus. Men ack, den stora hemligheten var icke avslöjad: lagringen som gav osten dess underbara arom! Den tog nog fröken Mörner med sig i graven ändå.
För att få en autentisk bild av Stockumla från början av seklet träffade jag Edit och Harald Wretman på Apalbyvägen i Västerås för några timmars samtal. Båda hade arbetat Stockumla. Haralds far var Carl Johan Wretman var kusk åt fröken Mörner och hans mor Anna Paulina Löfgren födes på Stockumla år 1870. De hade också inbjudit f.d. Stockumlaborna Anna och Harald Lund, vars far Carl Wilhelm Lund och hans hustru Augusta skötte om den berömda trädgårdsanläggningen på gården. Det var trevlig på Stockumla förr, säger alla med en mun. Mycket folk, 22 statkarlar torpare och andra, men trångbott. Edit och Anna berättar att de bodde i ett rum och kök med föräldrar och syskon, i ena fallet 8 personer och i det andra 10! För våra anspråk ter det sig helt omöjligt, men de båda kvinnorna har inga negativa minnen att redovisa. "Det gick bra att bo så, och vi hade bara roligt!"

Redan på Casparssons tid kom "Stockumla-andan" till: Casparsson skänkte mark till Stockumla skola (Stocktorp, där konstnär Johan Carlberg med familj nu bor), han ordnade med pension åt sina anställda (mycket ovanligt för den tiden) och ingen gammal undan från gården. Samma goda förhållande rådde på fröken Mörners och major Carl Mörners tid. Visst fick man som pojke kliva ner i diket, ta av mössan och buga djupt när Marianne Mörners ekipage kom farande, säger Harald och Harry, men vi kände värme och medmänsklighet bakom den patriarkaliska attityden. Själv minns jag med glädje min farmor berätta om när hon "tjänade herrskap" i Eksjö. Inte var hon missnöjd med sin uppgift. Är motsättningarna mellan "hög och låg" förr i världen något som vi nutidsmänniskor hittat på? Ibland verkar det så.

Men kan vi inte lista ut hemligheten med osten? Att den var en världsprodukt intygar kvartetten från Stockumla, unik i Världen! Hon hade visst varit nere i Danmark och lärt sig en gång, fröken Mörner, men inga mejerskor eller andra inblandade visste hur det gick till att få den läckra smaken, och när Mörner dog 1933 så försvann Stockumla stilltonost.

Alla Tiders härliga ost !
- Vad tyckte ni om osten?
- Alla tiders härliga ost, säger de initierade och prisar den i tonarter, som får det att vattnas i munnen på en journalist.
- Jag ger mig. Men berätta om vad ni gjorde med läckerbitarna! Vad tror ni om "hemligheten"?
Det var "motten", ser du, som gjorde susen. Först tillverkades osten i gårdsmejeriet, som tog emot mjölk från flera gårdar. Ungefär 50 liter mjölk till var ost. Så lagrades den först någon månad på "Långholmen" ett sidorum till mejeriet. Sen började det. Vi fick bära och köra ost till två lagringskällare på gården. Där fanns tusentals ostar, som låg där i åratal medan "motten" gjorde sitt värv. Fröken Mörners "mott" - det var hemligheten det.

Att beskriva Marianne Mörners bakteriekultur var inte lätt. Men det kröp och rörde sig överallt, säger karlarna, och när vi körde kärror med "mott" till gödselstacken - för man måste "rengöra" ibland - då flyttade högarna på sig själva där de låg på dynghögen....

Vår kommunala gård Stockumla är en gård med anor, på gränsen mellan Dingtuna och Lillhärad. Låt oss inte glömma den.

Slut på VLT artikel.

Stockumla gård, har efter att varit utarrenderad av Västerås stad, delats upp och sålts till egna hem. Jordbruksmarken har köpts upp av en närliggande gård och fortsätts att drivas med grödor.
På marken intill gården har även en skjutbana uppförts vilket gjort att vägarna norr om gården förändrats.
Det verkar som att gården fått nytt liv genom de olika familjer och familjeföretag som idag finns i de olika byggnaderna, vilket kan göra att gården kan beskådas under en längre tid framövwer.

 


Artikeln avskriven av Dingtuna Lillhärad sockengille, en efterträdare till den hembygdscirkel som omnämns i artikeln. Artikeln har kompletterats med text samt med andra bilder än vad som var i den ursprungliga artikeln.