Avskrivet från artikel med text av Sven Wesström. Teckningar av Bo Svärd.

Den gamla dansbanan...

Affärsbegåvad smed lockade kunder med dans och kraftprov

I dagens specialiserade samhälle låter kombinationen diversehandel-smedja-dansbana en smula egenartat. Äldre dingtunabor är icke desto mindre medvetna om att den verkligen existerat. Vid Ellberga efter Hallstahammarsvägen byggde nämligen Karl Johansson Svedin 1920 en dansbana till den butik och smedja han tidigare drev. Nu är all verksamhet nedlagd, men den siste innehavaren av butiken, Olle Carlsson, bor fortfarande kvar och han har tillsammans med Stig Rudberg i Dingtuna-Lillhärad sockengille hjälpt till att reda ut historien med den gamla dansbanan i Ellberga.

Karl Johan Svedin var både en glad och lättsam person och hans allmänna uppträdande drog mycket folk till den oansenliga handelsboden. Att det stundom kunde vara svårt att kombinera det sotiga smedyrket med expedierandet i butiken hade kundkretsen oftast förståelse för och affärerna gick bra. Det hindrade dock inte Svedin från att ständigt umgås med tankar på hur han skulle utveckla sin rörelse. En första åtgärd var, ansåg han, att locka mer folk till butiken.

Det  var då tanken på en dansbana började ta form. Den borde i alla fall tilltala ungdomen, en tidigare rätt åsidosatt målgrupp.

Fakirer och Kraftkarlar

Svedin räknade rätt som vanligt. Ungdomen kom och han kunde bygga till en kiosk utanför och hålla öppet närhelst det fanns kunder.  Eftersom dansbanan var försedd med både tak och väggar kunde man hålla igång till långt in på hösten.

Man dansade inte bara vid Ellberga. Svedin var PR-sinnad och ville att det skulle röra sig. Därav kom det sig att han anordnade cykeltävlingar och andra publikknipande arrangemang. Sällan har väl Dingtuna med omnejd fått se så många underhållare som under den svedinska perioden. Fakirer avlöstes av boxare, utbrytarkungar av brottare. Kraftkarlar av alla slag var populära och de lämnade efter sig rader av iturivna telefonkataloger, krökta järnstänger och uträtade hästskor. Det stora slagnumret gick ut på att en av kraftkarlarna ställde sig i brygga med ett stort stenblock på bröstet. På det stenblocket fick sedanen annan kraftkarl slå med en slägga så mycket han orkade så att flisorna rök.Icke sällan hände det att oro utbröt även bland vissa kraftkarlar bland publiken. Oförätter måste omedelbart åtgärdas och namn som Åby-Verner, Suraskräcken, och Slaktar-Eskil nämns fortfarande med respekt. Trots att styrkan fanns var det dock ganska sällan den missbrukades ute på festplatsen.

Spelhålan i Smedjan

Kalle Svedin var länge mycket nöjd med sin dansbana, dess verksamhet och dess välgörande inerkan på dagskassorna. Han byggde till en betydande del och förbättrade efter hand byggnadsverket. Hans framgångar sågs emellertid inte med enbart blida ögon i omgivningen. För många stod det klart att experimentet manade till efterföljd. I Nygård byggdes ännu en dansbana och det betydde en viss nedgång i omsättningen för Svedin. Hur stor vet man inte, men han tröttnade på konkurrensen och flyttade till Hacksta där han byggde en ny dansbana. Den här gången slog emellertid hans beräkningar del. Publiken uteblev till stor del och de som kom var av allt att döma mera roade av att slåss än att dansa. Myndigheterna började läggga sig i verksamheten och snart slog Svedin igen banan för gott.

Ellberga handel såldes senare till en fru Larsson från Göteborg. Hon fortsatte verksamheten i modifierad form. Dock gick det lite vildare till numera. Hon byggde om smedjan till en café-lokal och denna utvecklades så småningom till en ren spelhåla där framför allt inflyttade stenhuggare från Bohuslän och Blekinge såg till att det blev omsättning på avlöningspengarna.

Danstidens slut

Den vidlyftiga fru Larsson försökte också driva dansbanan som förut, med det var för sent. Dansbanorna började nu växa upp som svampar ur marken och dansbanan vid Ellberga hade hunnit bli litet ute.
år 1932 sålde fru Larsson Ellberga handel till en skohandel från Örebro och därmed var det definitivt slut på dansen. Även kiosken och caféet lades ned och kvar var nu bara diversehandeln. Den siste ägaren Olle Carlsson drev den fram till sin pension, men några fösök att få fart på dansen gjordes inte. I stället finns den gamla dansbanan kvar som förvaringsplats för diverse ägodelar.