Granelund, Litt B29a, 1/32 mtl, 2³⁵ och 2⁴³   ha,  (Vinterledet)

Olsta hade rusthåll Nr 114 och fram till slutet på 1700-talet tjänstgjorde ryttare för ruisthållet senare grenadjärer. De äldsta hade namn som Kullberg, Tiger och Tyre. Sedan blev det Ohlgren och de sista hette Granat. Soldaternas torp låg långt från Olsta. På något vis hade Olsta ett stycke mark intill gränsen mot Vångsta, bara något 100-tal meter från Vångsta by. Där låg väster om och intill landsvägen en lång rimpa mark med öppen jord. Där låg soldattorpet och ytterligare ett eller två torp. Ett av dessa hette Vinterledet. Carl August Qvarnström Granat var den sista soldaten. Efter avsked byggde han upp en liten gård intill på Vångsta mark.

Ägare 1892: Carl August Qvarnström Granat

Ägorna innefattade1/64 mantal med del av Södra Gärdet och del av Norra Skogen.

f 1847 1 december i Axberg, d 1912 27 maj. Född i Norra Dylta där fadern var mjölnaren Magnus Qvarnström.

 

Gift 1870 18 april med Hedvig Fredrika Andersson, f 1842 7 september i Dingtuna d 1917 14januari

Barn:              Beda Regina f 1871 13 februari i Dingtuna

                      Carl Emil f 1872 24 juli i Dingtuna

                      Carl Fride f 1876 11 augusti i Dingtuna

                      August Evald f 1882 3 september i Dingtuna

Hustrun var dotter till soldat Skog på Bälby och hade troligen detta efternamn

Carl August Granat var soldat för Rusthåll Nr.114 mellan 1869 och  1897 i Olsta by. Soldattorpet låg på en bit Olsta mark en km. Sv. Vångsta by. Vångsta och Olsta gjorde ägobyten och Granat flyttade(s) till Vångsta, efter att först ha köpt en stuga. Vid hemmansklyvningen köpte han en del på 1/64-dels mantal och kallade det för Granelund, intill sitt första hus.
Granat var en ledarbegåvning  och en intelligent man med stor skrivkunskap. Han hade stort förtroende inom socknen och Vångsta. Han spelade en central roll vid hemmansklyvningen av Vångsta Herrgård.

 

Ägare 1912: August Evald Granat

f 1882 3 oktober i Dingtuna d 1960 2 maj i Dingtuna.

Gift 1929 23 juni med Ottilia Ulrika Asplund f 1881 3 mars i Björksta

Ottilias barn:   Erik f 1905 24 januari i Stockholm

                      Eskil f 1912 17 september i Dingtuna

Barnen hade Ottilia med sig när hon flyttar in till Granelund 1919 8 september.

(Eskil gifter sig med Berta Höglund, barnbarn på Lövåsen.)(kollas)

Erik gifter sig med Birgit. Under en period använder dom Vinterleddet som sommarstuga.

Familjen Granat hade en inackordering några år.

Hilma Linnea Linfholm f 1900 16 juni i St. Ilian. Hon inflyttar (bl B sid 379) och utflyttar 1914 13 november till St. Ilian.

 

!940 hade gården följande status. Areal: Total 20 har, därav 7,4 åker, 12,5 Skogs o hagmark. Taxeringsvärde 9000 kronor.

Jordart: Övervägande lermylla. Skogsbestånd: Barrskog. Manbyggnad uppförd: Den ena 1894, den andra 1897. Gården elektrifierad sedan 1918. Ekonomibyggnad uppförd 1932-33 av nuvarande ägare. 1 häst, 5 kor, 2 ungdjur, 2-3 svin, ca 10 höns, 5 bisamhällen. Nuvarande ägaren övertog gården 1912 och har företagit en del nyodling och täckdikningsarbeten. 1911 utökades gården genom tillköp av Vinterledet omfattande ca 15 har som då avsöndrades från Olsta.

 

Evald var en genuin Dingtunabo född och uppvuxen i Vångsta och verksam där så länge krafterna stod honom bi. Han var varmt fäst vid sin hembygd och intresserade sig för fornminnen och dess bevarande till eftervärlden. Allt sedan ungdomsåren var han ansluten till missionsförsamlingens Vångsta-krets, där han bland annat var söndagsskolelärare i nära 40 år. Han var under många år ledamot i Dingtuna pensionsnämnd. 

 

Ottilia är född i Dingtuna och återvände dit 1917 efter tjänsteår på andra orter. Hon har sedan dess varit födelsebygden trogen. Sin religiösa tro förenade hon under många år med Västerås Missionsförsamling.

Så här skriver Gösta Sandvall (känd under pseudonymen Peregrinus) i VLT efter Ottilias bortgång:

” Med Ottilia Granats död stängs dörren för alltid i ännu ett hem av det slag som snart inte finns mer. För några år sedan avled Evald Granat men hemmet i Vångsta har levt kvar. Det kanske inte är så många, som sett och förstått vad Evald och Ottilia Granat betytt.
Det verkligt stora är sällan pretentiöst och observeras inte av mängden. Det var bara en gammal gumma som gick bort. En glad och hjälpsam kvinna, som bäddade in sin lilla stuga i blommor. Hennes blick såg genom jordens härlighet in i evigheten. Nu har hon slutat att gå till sitt kära missionshus. Många har ingenting märkt, men det finns blommor som sörjer idag, några människor som känner saknad liksom efter en kär syster.”