Algruvan

Medverkande i bildspelets tillkomst, Thomas Walldow, Åke Andersson, David Eriksson, Lars-Isac Morell, Lars Norlin, Hans Frisholt

Det var här vid Toftberget i Skultuna socken det började det som skulle bli Algruvan i Lillhärad.

I området finns en mängd försöksbrytningar, hela 14 st. Dessa små gruvhål togs upp under en period av 50 år från slutet av 1800-talet. Dessa hål är idag påtagliga minnesmärken efter en tid när förhoppningarna var stora att finna silver i trakten. En tanke man dock fick överge…

Varför denna silverfeber? Denna har säkert sitt ursprung i vad bl.a. Olof Grau säger i sin ”Beskrivning öfver Wästmanland” i mitten av 1700-talet. ”I Toftberget där enligt sägnen i urminnes tider funnits en stor rik silvergruva där finnes ännu idag betydligt stora högar sten och varp”. Tro det eller ej. Ingen har i alla fall sett några spår av denna gruva.

Bolaget beviljades registrering den 20 januari 1937 av Kungliga patent- och registreringsverket.

Aktiebrevet såg ut så här:

Letandet efter silvermalm fortsatte, men inte något som var brytvärt hittades. 

På kartan syns en del av provbrytningarna.

Förrådsbod vid provbrytning intill sjön Barntä

Provbrytning vid Barntä

Provbrytning på Gruvön

Inriktningen blev molybden. Sådan hittades på den s.k. Prästskogen, Litslunda i Lillhärad. Den första augusti 1940 gjorde Toftgruvans silverintressenters aktiebolag en inmutning av området. Det var Alby-John eller som han egentligen hette John Johansson som upptäckte fyndigheten. Han fick ge gruvan dess namn.

Utmålskartan daterad 30/10 1940. Verkligheten kom dock att bli annorlunda.

Nu hade ett högriskprojekt startat.

Berget gjordes rent från jord och mo. De första provsprängningarna med tillhörande provtagningar ägde rum under hösten 1940. Vid dessa hade en geolog från ett tyskt malmförädlingsföretag samt en disponent Berglund från Ludvika medverkat. Ryktet om molybden vid Algruvan spreds. Gruvingenjörer från Tyskland reste hit, undersökte och bekräftade att av 100 undersökta fyndigheter så var Algruvan den mest värdefulla!

Det fanns dock ett men. Mängder med berg måste sprängas bort och förädlingen därmed bli dyrbar.

Bolaget var helt utan eget kapital och sökte hjälp hos svenska staten. Där fanns dock inte något att hämta. I stället togs kontakt med ett tyskt malmförädlingsföretag ”Gesellshaft für elektro-metallurgie i Berlin-Charlottenburg”.

Brev från Toftgruvans intressenter till det tyska bolaget 1941

Ett optionsavtal upprättades som löd att det tyska företaget skulle erlägga 10.000 kronor och erhöll då rätten att till den sista december 1941 på egen bekostnad undersöka fyndorten. När den senare visat sig vara brytfärdig skulle det tyska bolaget ställa driftkapital till Algruvans förfogande, mot att de fick tillhandahålla sig den större delen av allt som kunde utvinnas.

Aktiebrevet fick nytt utseende på 1940-talet.

År 1944 skulle c:a 1 ton råmalm exporteras till den tyska optionsinnehavaren. Exportlicens ansöktes för berört parti men det blev avslag och därmed uteblev penningförskottet från det tyska företaget.

Svenska staten gick istället in som hälftenägare och satsade 40.000 kronor i bolaget!

Verksamheten kom igång igen. En gruvfogde från Ulatti söder om Gällivare, Hjalmar Alldén anställdes. En verklig mångsysslare, tillika en skicklig yrkesman och tusenkonstnär. Hjalmar blev ansvarig för utrustningen vid gruvan.

Toftgruvans silverintressenter aktiebolag bildade gruvägarnas intresseförening i april 1945. Föreningen hade till ändamål ” att förvärva, förvalta, uppföra och försälja fast och lös egendom inom gruvindustrin”. I föreningens regi bedrevs försökstillverkning av molybden vid Algruvan. För ändamålet köptes bl. a. från Uddgruvan (Grängesberg) in anriknings- och flotationsverk och från Bispbergsklack lave och bockbanor.

Fraktsedel för material till Algruvan avsänt från Bispbergsklack 1945.

Anriknings- och flotationsverket vid Algruvan.
Foto Aros foto 1947.

Alla delar monterades ihop till en fungerande gruvanläggning. På bilden syns ”kulkvarnen”.

Alla delar monterades ihop till en fungerande gruvanläggning. På bilden syns ”rörkvarnen”.

Byggmästare Karl Skog, fabrikör Magnus Pettersson, Västerås samt professor Ture Märtsell, Tekniska högskolan med det första molybdenkoncentratet.

Bilden från 1943.

Driften startade den 14 april 1945 och jakten på kunder började. Många fick erbjudande att köpa men de tackade nej. Antingen var priset för högt eller så var molybdenmalmen av dålig kvalitet. Det blev många ”nej tack”. Inte blev det bättre av att staten sade upp sitt deltagande. Efter bara två år avbröts driften. Efterfrågan på molybden dalade efter krigsslutet och prisfallet från 25 kronor till 3 kronor per kilo gjorde brytningen olönsam. Under namnet Aktiebolaget malmanrikning ombildades bolaget till att anrika grafit. Denna köptes först från Madagaskar, men sedan från Finland. Tanken med denna verksamhet var att skapa en ekonomisk grund att stå på så att undersökningarna av malmfyndigheten skulle kunna fortsätta för att denna skulle kunna bli en lönsam verksamhet. Staten stödde verksamheten.

I övrigt såg gruvanläggningen fullt utbyggd ut så här:

Jobbet har startat

Provbrytning på 30-metersnivån

Provbrytning på 30-metersnivån

Bockbanan t.v. och laven.

Från slamgropen togs material för torkning.

Foto genom Ronald Alldén

Interiör från smedjan

Hus för luftkompressor och smedja.

Smedja och kompessorbyggnad.

Foto genom L-I Morell.

I bakgrunden syns även bostadsbaracken som även innehöll kontor. 

Foto genom L-I Morell.

Utkörning av sprängt material

Familjedag vid gruvan någon gång runt 1946-1947
Foto David Eriksson

Kaffe i det gröna intill gruvan.

Några av arbetarna vid gruvan.
Foto genom Ronald Alldén.

Hjalmar Alldén framme t.v. i väst och vit skjorta.

Foto genom Ronald Alldén.

Matrast utanför bostadsbaracken.

Foto genom Ronald Alldén

I väntan på bussen hem från en arbetsdag vid gruvan.

Foto genom Ronald Alldén.

Åkte man inte hem kunde man stanna till vid ”Hildurs kiosk”

och ta sig nå´t att dricka till handlarens stora förtret

Ingen lönsamhet på grafitreningen kunde dock uppnås och verksamheten stoppades. Företaget gick i konkurs 1951. Alla byggnader och maskindelar såldes till en rivningsfirma. Rester av anläggningen stod kvar till mitten av 1960-talet.

Foto Lars Norlin

Foto Lars Norlin

Foto Lars Norlin

Foto från VLT 1965

Vad finns kvar att se idag?

Vägen upp till gruvhålet.

Rester efter byggnader i vägkanten.

Räls från bockbanan

Invallningskanten för slamgropen

SLUT